Ärvdabalken var en av nio balkar i 1734 års lag. Den gällde i Sverige till 1928 då kusiners arvsrätt togs bort och i Finland till 1966.

Den moderna motsvarigheten är i Sverige Ärvdabalken (1958:637). I Finland gäller Ärvdabalken (5.2.1965/40). Lagarna är likartade.

Lagstadgandet ”Gånge hatt till och huva ifrån” återfinns i den medeltida Östgötalagen, där det föreskrevs att söner, som bar hatt skulle ges arvsföreträde före döttrar, som bar huva. En språklig detalj är att formen gånge är presens konjunktiv av verbet gå. Kvinnor hade även långt efter medeltiden väsentligt mindre arvsrätt än män.

Dock inte i Småland, där kvinnor ärvde lika som män enligt gammal tradition. Om detta kan man läsa om i Svenskarna och deras hövdingar.[1]

Lag om lika arvsrätt för män och kvinnor infördes i hela Sverige 1845. Se även arvejord och avlingejord.

Särkullbarn är beteckningen på de barn till en make som inte den andra maken också är förälder till. Särkullbarn har enligt huvudregeln alltid rätt att få ut sin arvslott efter sin förälder när föräldern avlidit enligt Ärvdabalkens 3kap.1§.

Undantag gäller för det fall där boet är så litet att den efterlevande kan tillämpa Ärvdabalken 3kap.2§ andra st.

Om alltså den efterlevande inte – efter det bodelning har genomförts och eventuell enskild egendom beaktats – har egendom till ett värde motsvarande fyra prisbasbelopp så kan han/hon få ut denna rätt ur den avlidnes egendom, vilket inkräktar på särkullbarnets arvslott. Särkullbarnet måste då vänta med att få ut hela eller delar av sitt arv till dess att också den efterlevande maken har avlidit enligt Ärvdabalken 3kap.2§.

Begreppet kan även användas i ett samboförhållande. Då är ett särkullbarn barn enbart till den ena parten i samboförhållandet.

Dödsbo, tidigare stärbhus (äldre stavning sterbhus), kvarlåtenskapen efter en avliden person. Dödsboet räknas som en juridisk person. Kvarlåtenskapen ska enligt lag förtecknas i en bouppteckning inom tre månader efter dödsfallet. Fram till arvskiftet förvaltas kvarlåtenskapen av de efterlevande som har arvsrätt till den avlidnes egendom. Dessa kallas dödsbodelägare. Ett dödsbo kan också förvaltas av en boutredningsman. Dödsboet upplöses när arvskiftet är avslutat och all kvarlåtenskap fördelats mellan arvingarna.

Dödsboet svarar för alla kostnader för begravning, även de närmast anhörigas omkostnader för begravningen kan belasta dödsboet, till exempel sorgekläder, transporter, vistelsekostnader osv.

Det från tyskan lånade ordet sterbhus, eller den nyare stavningen stärbhus, används idag sällan varken i svenska allmänspråket eller i lagtexter. Dock har ordet en något vidare betydelse än dödsbo då det, utöver den avlidnes tillgångar och skulder, även kan avse de efterlevande arvingarna eller dödsbodelägarna.

Dödsboanmälan ersätter bouppteckning om dödsboets tillgångar endast täcker begravningskostnaderna och det inte finns fast egendom eller tomträtt i dödsboet. Dödsboanmälan är i de flesta kommuner och stadsdelar kostnadsfri och ställs till Skatteverket efter utredning av boutredaren i den kommun eller stadsdel där den avlidne är folkbokförd.

En bouppteckning är en skriftlig handling som enligt lag skall redovisa samtliga tillgångar och skulder i samband med dödsfall och vid konkurs.

Även aktiviteten att upprätta handlingen kallas bouppteckning, liksom själva den skriftliga handling i vilken bouppteckningen är återgiven.